Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XIII. Hemåt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intryck min påflugenhet måhända gjort på er. Vågar jag be
er dela en enkel middag å stadskällaren. Ett litet glas
Chambertin och ...
Direktören öfverfölls af rysningar, och hans vackra, fina
ansikte förvreds af en grimas.
— Tack, tack, min bäste herre! Jag dricker mjölk; mjölk
på + 27¾ grader och någon gång sockerdricka. Tackar så
mycket! Adjö! Adjö!
Direktören ställde sig i sitt fönster och tittade efter
Hammar då han gick nedåt gatan. Ett medlidsamt löje krusade
hans välbildade mun med de små fina, ljusa mustascherna
och han mumlade:
— Stackare! En försmådd landtlig Adonis kan tänka!
Hatet och hämnden lyste i den oxens ögon när han hörde
att hon inte kan bli något vidare. Hvad vi människor ä’ för
ena kräk i alla fall. Hade jag trott det var på det viset,
skulle jag ingenting sagt.
Så vände sig direktör N. mot sin vackra flygel, sin enda
extravagans här i lifvet. Då fingo de matta ögonen lif och
glans, och när hans hvita händer gledo utefter tangenterna,
kände han sig med ens tusen mil borta från småstadsluften
och brackorna i X-köping.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
