Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XIII. Hemåt! - XIV. Bland remmar och hjul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rest förr i världen, bland glada kamrater under skämt och
glam. Nu for han tyst och sluten och växlade ej mer ett
ord med någon människa på hela färden; men inom honom
jublade och sjöng det nytända hopp, och om det blifvit Gerda
Alm förunnadt att på konstnärligt segertåg flyga från den ena
till den andra af Europas hufvudstäder, skulle hon ej ett
ögonblick känt sig så lycklig som Karl Hammar nu.
Vid de stationer där bantåget gjorde längre uppehåll
steg han ur och vankade fram och tillbaka utanför ett fönster
med envist framdragen grön gardin. Och allt som han gick
där veko nattens dimmor för gryende junisol, och på det hårda
sjuåriga sträfvandet och på hans långa, fyraåriga längtan
spredo hoppets strålar sitt förgyllande sken, i hvilket de kröpo
tillsammans till några kulna dagar blott.
Slumra ljuft, liten vingtrött sångfågel! Förrn vintern faller
på och vinden blir kall och snön breder bårtäcket öfver
främmande lundar, där du ej kunde drilla i kapp med starkare
syskon, skall jag reda dig kärlekens bo i evigt grönan ängd
långt inne i Durmans skogar!
Så sjöng hans svällande hjärta sin trånande vaggsång för
gamle Almens flickunge medan ånghästen frustade rök i
sommarsky och blänkande pistong för hvarje slag förde dem
närmare hemåt, hemåt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
