Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XIV. Bland remmar och hjul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arm, som blygt slogs om hans hals, och de varma läppar,
som mötte hans egna, då han böjde sig ned och gömde sin
höga, solbrända panna i skyn af ljusa lockar.
Det dröjde om en stund innan de två hunno hem till
middag å Hammarbo. De hade så mycket att säga hvarann.
Om gryende kärlek, om år af längtan och dagar af hopp.
— Men om du har älskat mig så länge, Karl, hvarför har
du då aldrig sagt mig det förr än nu? undrade Gerda och
såg honom forskande in i ögonen.
— Därför att lilla sångfågeln icke var en af de vanliga
siskorna i Durmans skog. Därför att Almens flickunge inte
passade till nybyggarhustru på Durman de första, hårda åren,
och därför ... därför ... att jag aldrig kunde tro du ville
ha mig.
— Nej, se mig in i ögonen, Karl, var det endast därför?
— Jag förstår hvad du menar, Gerda, och det är så godt
att allt blir klart med ens. Du kära, lilla redbara flicka!
Din stolthet reser sig mot att taga mig just nu, då du själf
börjat tvifla på styrkan af sångfågelns vingar och stämma.
Ni kvinnor vilja nödvändigt »offra» något för den ni älska.
Ger du då inte nog när du ger dig själf, hela ditt eget, älskade
väsen. Och för öfrigt, Gerda — nej, nu är det du, som skall
öppet möta min blick — är du riktigt säker på, att om du
blifvit min då du senast var här hemma, du aldrig skulle
längtat ut igen, aldrig känt det bittert att ha försakat en
bana, som du då drömde dig så ljus? En sådan känsla kan
växa i samma hjärta där kärlek och trohet bo; men den blir
ingen angenäm granne, Gerda. Och tror du då inte jag tycker
att du ännu offrar något? Ett gladare lif, en dig mera passande
tillvaro, än den jag kan bjuda dig, hade väl hundrade gånger
stått dig till buds.
Hon gömde hufvudet vid hans bröst och svarade honom
inte. Kanske insåg hon äfven i detta ögonblick att han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
