Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XV. Vid målet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kärlek knoppats och deras lycka slagit ut i blom, och så
skrattande gömma hufvudet vid hans bröst.
Hans ansikte glänste, och varligt strök han med kärleksfull
hand de ljusa lockarna. Han hade läst i hennes ögon det
som han önskat: »Tror du att någon plats i världen kan bli
för mig hvad denna är?»
Så hade han frågat henne om de skulle vänta med
bröllopet tills det nya, stora hus han ämnade bygga, så att gamla
Hammarbo blott blef dess ena flygel, blef färdigt.
Gerda rodnade och sade, att med bröllopet kunde de ju
gärna vänta, det tyckte hon visst, om — han ville det; men
hvad hemmet beträffade, nog hade de tillräckligt så länge af
de två rummen därnere ...
Och så skrattade han och kysste de blonda flätorna och
undrade hvad hon skulle tycka om bröllop i Augusti.
Var det inte alldeles för hastigt bara? Annars var Augusti
den härligaste tiden på året, tyckte hon; hon visste inte
precis hvarför.
Och nu var dagen inne.
Huru olika mot Arthurs och Lovas bröllop! Här tycktes
framtiden ligga så solig och klar. Här gällde det inte att
draga ut i världen och brottas med ödet på lif och död; blott
att ännu fastare bygga, ännu varmare värna om det hem som
redan fanns.
Men allvarliga tankar komma ändå på bröllopsdagen äfven
för det lyckligaste par. Må vara att glädjen har många
fönster att titta ut igenom i ett äkta bo, men olycka, pröfningar,
sjukdom och sorg hafva äfven dubbla dörrar att träda in uti,
och det är först vid kullerstolarna man riktigt lär sig hvad
det vill säga att darra för en annan varelses lif och glädje.
Aldrig hade Gerda synts Hammar så liten, så späd och
vek som då hon nu i sin hvita klädning kom ned till honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
