Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - XV. Vid målet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på verandan och vagnen väntade som skulle föra dem upp
till vigseln på Durmans »slott».
Myrtenkronan var så hög och stor och slöjan så lång och
veckrik, att det bleka, allvarliga ansiktet såg ut nästan som
ett barns. Det var så egendomligt att känna huru på denna
spröda, bräckliga varelse all hans glädje, allt hans hopp
i lifvet numera berodde. I öfverströmmande kärlek tryckte
han henne häftigt till sitt bröst och hviskade:
— Gud signe och skydde dig, du ljufva väsen! Måtte
jag kunna göra vägen jämn och ljus för dig!
— Det kan du bättre än någon annan på jorden, svarade
en darrande stämma.
Det var gamle fanjunkaren, som stod vid sin »flickunges»
sida, och sedan såg på huru de unga stego upp i vagnen
medan stora, klara, varma droppar pärlade ned utför hans
skrynkliga kinder. När allt var färdigt, steg gumman Alm
fram till Gerda, kysste henne och hviskade:
— Tack, barn, för att du valde så att du gaf oss en son
i stället för att taga från oss en dotter!
Och sedan uppe på slottet, dit gamla Pärla knekat upp
med de gamle strax efter brudparets vagn, voro de riktigt
kavata och strålande af lycka och glädje; det var bara själfva
den minuten då de lämnade ifrån sig sin brudsmyckade
flickunge, som gamle Almens kände det litet trångt om hjärtat.
Kolonien hade vuxit; ännu tätare än vid Brandmarks
bröllop stodo vännerna packade i Durmans sal. Det var alldeles
omöjligt att särskilja alla, men Hammar kände instinktmässigt
att ingen enda från Durman, som möjligen kunde komma hit,
saknades i kretsen.
Så hade Gerda i många år drömt att hon skulle träda
fram för mycket folk vid musikens toner; smyckad, fager,
lycklig men bäfvande ändå, med hängifvenhet och allt blodet
strömmande till hjärtat, alldeles som nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
