Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Komministern i Kvislinge - IV. Hvad de främmande på Hjelmskog inte fingo se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
långa rad, syntes intet förmå mot denna kraftiga, harmoniskt
utbildade flicka. Nu började hon, i likhet med den som aldrig
haft tandvärk, att betvifla själfva plågans existens eller i alla
händelser sin mottaglighet för densamma.
Ibland fick hon små dyrbara förtroenden af väninnor. I
fjol somras, då Axelssons också gästade Hjelmskog, hade hon
en natt vaknat vid att Lina Axelsson i nattmössa och
svandunsbrämade tofflor sakta tassat in i hennes rum, klifvit upp
i sängen, kramat och kysst henne samt, halft gråtande, halft
skrattande, talat om hvilken utmärkt karl den nye
tillförordnade provinsialläkaren därhemma var.
Gerda smekte deltagande det lilla rödgråtna ansiktet med
det hjälplösa uttrycket och kände sig halft förvånad, halft
afundsjuk öfver den nya känslovärld, i hvilken hon blickade
in, ungefär som en ung man, hvilken icke röker, ser sin vän
njuta af en regalia reina.
Så kom Axel Svedenhielm, hvilken hon känt och tyckt
rätt bra om redan som gymnasist och kadett. Han var i allt
yttre en gentleman, i allo »korrekt» och nog rik själf att ej
behöfva misstänkas i henne företrädesvis se arftagerskan.
Han gjorde sin kur i åtta dar. Han var öm och
uppmärksam, han sjöng duetter och ändrade om hennes stigbygel så
att den blef mycket bättre. Han gaf en fattig torparhustru,
som de mötte på vägen, två kronor, och han tuktade Balder,
som brukade vända med själfve bror Gösta ute i björkhagen.
Så friade han och fick ja. Var det väl skäl att stöta honom
bort? Det där »andra», det onämnbara, ljufva, berusande
skulle hon väl aldrig få känna? Hon var nog inte som andra
flickor!
Men när han girigt och med flammande ögon från hennes
läppar hämtade den kyss, som är jaordets obligatoriska
följeslagare, och när han sedan i dag på morgonen nere i parken
åter sträckte sig på tå efter en annan, då kände hon liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
