Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Komministern i Kvislinge - VII. Storfrämmande i Kvislinge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
soppskål stod så familjärt sida vid sida om Bordeaux’n från
Hjelmskogs vinkällare på det lilla bordet i den sjukes rum, och i
det ena af husets två vattenglas, det som var naggadt i
kanten, flyttade fröken Gerda, hvar gång hon kom, in något af
täppans och skogens blomsterskörd.
Och när hon så pyntat fint därinne i armodets boning och
hört huru det var med fanjunkaren och betalt sköterskan och
lämnat pengar till det lilla hushållet, då hade hon ju fyllt
barmhärtighetens plikt och kunde skyndat till andra arma,
till hemmets glädje, till fästmannens sida, men ännu dröjde
hon en stund, hon visste ej hvarför; det var som väntade hon
något, hon visste ej hvad. Slutligen frågade hon gamla Katrina,
vårdslöst, likgiltigt:
— Har pastorn varit här nyligen?
— Nej, inte sen i förrgår.
Hm! Han kom hvarannan dag, precis som hon. Det var
eget att det händelsevis kommit att bli på samma dagar. Nå,
henne gjorde det detsamma.
Så gnisslade den söndriga grinden, och fasta, raska steg
hördes på gångstigen, och en svart rock skymtade förbi
gafvelfönstret.
Två syskonbarn, som vid en millionärs dödsbädd täflat om
arf och testamente, kunde omöjligen varit mera
uppmärksamma och vänliga än dessa två mot gubben Örn. Men där
blef tid öfver; var man bara hemma till middag så var det
ju bra, och inte ens Suleima, som skrapade och gnäggade
och längtade hem, var alltid med.
Och härute, i ramen af armodets hem och de höga,
dunkelgröna furorna, här tog sig Arvid bättre ut än i salongen
på Hjelmskog. Här framträdde allt det manligt fasta, allt
det känsligt veka i hans natur utan all bismak af tafatthet
och kantiga fasoner. I denna omgifning växte han, tyckte
Gerda; i salongen därhemma krympte han samman. Där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
