Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - V. Flirtationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon vek af från byvägen in på den fuktiga gångstigen. Med
en knyck på det energiska hufvudet hade hon förjagat ett
par stadsfrökentankar på »ormar och arga kor», och raskt
slagit in på stigen där fötterna, vigt och spänstigt som en
katts, trippade fram öfver tufvorna och våta grenar af björk
och al emellanåt piskade ansiktet.
Och så, just då hon kände sig riktigt stärkt och lifvad af
promenaden, och de senaste veckornas grubbel höll på att
vika undan en smula, skar det genom luften detta bittra, arga:
— Fördömdt!
Men så kände hon igen rösten, och där reste han sig ju
själf från den mossiga stenen. Ansiktet var mörkrödt och
munnen hade detta breda, fula, rofdjursliknande drag, som
den vid starka sinnesrörelser får hos en del människor. Han
lyfte vresigt och vårdslöst på hatten med ena handen, medan
den andra kramade samman ett papper i kavajfickan.
— Kandidat Star!
— God morgon, fröken! Ni är tidigt ute och slickar
solsken och hör på fåglalåt.
— Men det var just ingen vacker lockfågel jag hörde
nyss ...
Hans öfverläpp krökte sig lindrigt under mustaschen medan
ögonen hånlogo omaskeradt. Hon läste i hans ansikte, som
om hon sett det tryckt i fetstil, huru han tänkte att det var just
heller ingen vidare grann fågel som locktonerna manat fram.
Stackars lilla fula kråka! Hon blef rödare än någonsin
och skulle helst velat ge sig i väg med samma, men de stolta,
mörka ögonen, det trotsigt höjda hufvudet, ja, själfva hånlöjet
öfver de vackra dragen spikade henne fast på tufvan där hon
stod, glömsk af allt annat än att de båda voro ensamma nu.
Ack, där hemma blef så föga öfver för henne, när Gertrud
och Evy och fru Alfhild delat upp hans ord och blickar och
näsvisheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
