Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - IX. Pastor Blomgren gör kalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Väl rodt, mitt herrskap! Var det roligt ute på sjön?
Det var Evy, som stod ute på en sten i vattnet under den
gamla lönnen. Den blå klädningen fladdrade för vinden och
lät se en liten förtjusande fot. Den mörka luggen gnistrade
i solskenet öfver djupa, tindrande ögon, den sjuttonåriga,
elastiska gestalten böjde sig fram mot båten, under det en
solbrynt, obehandskad hand höll jämvikten med ett säkert
grepp i en af den gamla lönnens grenar och det blåa tyget
gled tillbaka från en rund arm, stark nog att lyfta ett
tjugotreårigt hjärta från den allra största »aktning och
beundran» upp till kärlekens, kärlekens berusande höjd.
Hennes nåd Kopparhjelm kom i dubbel ylleschal och med
fladdrande mössband emot Alma Florstedt.
— Men min lilla vän, ni är alldeles för tunnklädd att ge
er ut på sjön. Ni ser aldrig just riktigt frisk ut; jaja, jag
ser det bäst, som också är klen, och vi böra ju besinna att
vi inte mera kunna tillåta oss hvad som helst, såsom den
lyckliga ungdomen. Min svärfars grandonkel hade en fru,
som en gång på en hofbal ute på lustslottet midt i sommaren
förkylde sig och dog och lämnade efter sig bland annat ett
präktigt linneskåp, som sen gick i arf till min man och som
jag inte ville sälja, nej inte för trehundra riksdaler.
— Fröken Florstedt är kanske alls inte spekulant,
förmodade herr Johnsson.
— Jag ber så mycket; det var inte till er jag talade,
replikerade hennes nåd och stassade åstad in till supén.
Stackars pastor Gustaf! Dagen och kalaset ledo mot sitt
slut och hans arma hjärta hade inte fått alls någon lindring.
I största punschkaraffinen funnos knappast kvar två små glas,
buskar och träd sågo ut som om förödelsens styggelse gått
öfver dem, den spräckliga värphönan var och förblef borta.
Stafva fräste och snäste därute i kök och skafferi, och nu låg
kalfven på fatet, redo att offras åt denna matfriska hop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
