Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - XI. Höst och farväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ordet var det också slut med Almas styrka. Dragen
förvredo sig som af undertryckt gråt och hon rusade inåt
skogsstigen som en flyende. Rättarns Lena, som mötte henne,
tittade upp förvånad och ropade efter henne:
— Jestanes fröken, d’ä inte farligt! Den store tjuren går
inte i denne hagen!
Och så nalkades den 14 September då de skulle resa
allihop. Alla utom gossarna Andersson, som några dar
senare skulle hämtas af sin pappa.
Otto var rest förut. Inte till Montevideo, inte till
Argentina, bara till arkitekt Löfvenberg, där han hade arbete för
hela — 75 kronor i månaden. Det var en lång och tung
väg, en brant uppförsbacke fram till bärgning och oberoende,
men med hoppet till staf och kärleken, den lyckliga, den
besvarade kärleken till ledstjärna, bäfvade han ändå ej tillbaka.
Kvällen innan Otto skulle resa, hade herrskapet Westberg
gjort en liten sammansvärjning mot sina inackorderingar. Man
tog godnatt som vanligt, men sedan smög man sig en och
en tillbaka till förmaket. Man ville ha en enda stund för sig
själf med Otto och Jenny och en gammal portvinsbutelj.
De stora flickorna och Anna Ljungklint visste naturligtvis
om »alltsammans», men Frans och Vivan undrade storligen
hvad som stod på, då äfven de fingo en vink att komma ned.
De kommo också allra först näst hufvudpersonerna. När
Frans kom, stodo Otto och Jenny vid fönstret med armarna
slingrade om hvarandras lif, och ett misstänkt ljud förnams,
då deras hufvuden plötsligt böjdes tätt, tätt tillsammans.
Frans hostade.
De båda vid fönstret rörde sig ej.
Frans skrapade finkänsligt med fötterna och harskade sig
på det mest grannlaga sätt, men utan åsyftad påföljd. Då
hviskade han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
