Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - XI. Höst och farväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Karl och Filip» var det både först och sist. Det kräfdes
tydligen något helt annat än pastor Gustaf att nu leda
hennes tankar åt det erotiska hållet. Också talade hon nu mindre
och mindre om »en stackars svag flickas värnlösa ställning».
Kanske var det sen hon en gång under höbärgseln i somras
kom alldeles lagom att i ladugårdsgrinden med kraftig hand
gripa högerbläsen, som sprungit sin väg med höstvagnen från
klöfverträdan och på sin snabba hemfärd fått både herr
Johnsson och kandidaten att skyndsamt retirera ur banan.
Åtminstone brukade alltid bror Otto och kandidaten, när
hon ett par gånger efteråt utbrast i sitt vanliga: »Ack, hvad
förmår väl en svag, maktlös kvinna!» skämtande fråga henne
om hon redan tröttnat som hästtämjerska och ämnade
försöka med lejon och tigrar.
Nej, Thilda var visst ingenting för pastor Gustaf. Och
allt efter som han fann detta, blef det honom mer och mer
svårt att bli kvitt ett litet älflikt, af ljusa lockar kransadt
ansikte, som höjde sig ur en otröstlig sorgdräkt och var så olikt
Thildas som möjligt.
Efter den 14 September skulle pastor Gustaf kanske aldrig
få se det där lilla ansiktet mer ...
Det var kanske därför som gamle Pålle på eftermiddagen
den 13 knekade uppför Westberga allé.
Under lifligt samtal om det gamla kära ämnet: den mest
passande inskriptionen på älskade salig Arthurs ännu blott i
tankarna mejslade grafmonument, fördjupade sig snart fru
Alfhild och pastor Gustaf i trädgårdens gångar.
— Ack, min godaste fru, kunde man ej ta och sätta:
»Sälle äro de som sofva, de som slutat vandringen?»
— O, så vackert, men älskade Arthur var så rysligt
högkyrklig, kanske det vore bäst med ett riktigt bibelspråk?
Tröttna inte på mig, käraste pastor!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
