Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marie på »Gyllene hästen» - IV. Långa år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alltid förr eller senare, med mer eller mindre omild hand rycker
fantasiens skimrande slöja och visar brist på brist och fel på fel.
Men en kärlek, för hvilken ödet ställer sig hindrande i
vägen innan den nått sitt mål, den kärlek, hvilken lyfter hjärtat,
som längtan lyfte Moses upp på Nebos berg och visar det
drömda, solomstrålade Kanaan ett ögonblick, för att sedan
gömmas för alltid, en sådan känsla kan genom alla tider
bevara sin ljufhet och skärhet, den kan lefva kvar ännu i
åldringens hjärta i samma förtrollande sagoskimmer, som den
ägde vid tjugo år, ty lifvet, verkligheten har aldrig fått tumma
och förstöra den med sina klumpiga fingrar, fantasien får
ostraffadt, ohejdadt hålla på med att utsmycka den älskades
bild och i leende färger måla den outsägliga lycka, som skulle
kommit det stackars blödande hjärtat till del, om icke ...
I hvardagslifvet bringar en sådan känsla på en gång både
svaghet och styrka, svaghet uti slappadt intresse, minskad
förmåga af initiativ, minskadt värde af arbetets lön; men
styrka uti okänslighet för små hvardagliga nålsting, uti
ringaktande af alla andra lidanden, som ej ha med hjärtesaken
att göra.
Så var det också med Marie, när hon så småningom
arbetat sig till jämvikt igen efter den bedöfning, hvari
skilsmässans smärta försatt henne. När hon om morgnarna före
arbetstidens början låg vaken uppe i sitt lilla kyffe högt under
taket och tänkte på den dag som stundade, syntes den henne
så kulen, hård och intresselös, att det knappast lönade sig
att lefva ett sådant lif; men väl i selen igen förundrade hon
sig själf öfver, hurusom mycket i hennes verksamhet, som
förut känts svårt, nu hade blifvit mycket lättare och bättre.
Alla små obehag voro nu så betydelselösa, en och annan
liten kränkning eller förödmjukelse studsade alldeles
verkningslös tillbaka från detta bröst, som fylldes af saknadens smärta
och mildt vemod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
