Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marie på »Gyllene hästen» - VI. Ett frieri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han var stolt, mycket stolt, och såg fasligt nedbruten ut.
I blicken hade han något af ett dödsskjutet djur, och det sved
i Maries hjärta då hon såg honom. För andras femtioöringar
och kronor böjde hon litet på hufvudet, för hans tioöring neg
hon och sade: »Tackar ödmjukast!» Till gengäld dröjde han
någon minut vid disken och samtalade, lugnt och artigt, han,
som numera aldrig sade ett ord till någon Nålköpingsdam.
Mången middag och kväll blef han borta.
— Det var fasligt hvad kaptenen är ofta bortbjuden,
anmärkte Marie.
Han såg på henne, djupt och allvarsamt.
— Nej, fröken Marie, man bjuder mig inte så ofta just;
men när man blir äldre händer det att man blir mätt utan mat.
För ingen annan skulle han tillåtit sig dessa få ord af
indirekt klagan; men inför henne kände han instinktlikt att de
ej förödmjukade honom. Parias’ frimureri!
Hon tänkte på honom bittida och sent. Hon hade ingen
annan att tänka på. I så fall skulle hon möjligen släppt
honom; men hon brydde sig inte om någon annan. Älska
honom på det vanliga sättet kunde hon ej, skulle aldrig kunna
det, det kände hon; hon hörde inte till de kvinnor, som ge
bort detsamma mer än en gång. Men hon skulle velat vara
hans gamla åttioåriga moder, för att ha rättighet att stryka
hans mörka, gråsprängda hår och hviska: »Mod, min gosse!
Du har blifvit slagen i striden; men i själfva nederlaget finnes
dock ett hjärta, som klappar för dig, en tröskel öfver hvilken
du stiger som den högste, bäste, den lycklige segraren!»
Hon skulle velat vara hans gamla, trofasta syster för att få
taga hans vackra, men så allvarsamma hufvud mellan mjuka
händer och säga: »Se, du står ju dock inte ensam! Här är
en, som vet hvad som bor inom dig, som icke glömmer de
rika möjligheter, hvilka slumrade hos dig, som aldrig skall
mäta dig med samma mått som andra människor!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
