Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 Victor Hugo
bentene og de fordømte filosofene deres, og om alle de
revolusjonerte som i seksti år har skremt ravneflokkene
i Tuilerierne. Og når du har latt dig drepe, slik uten
medynk, skal jeg ikke engang sørge over din død, hører
du det, morder!»
Med det samme åpnet Marius langsomt øinene og blik*
ket som ennu var sløret av en sløv undring, stirret på
Gillenormand.
«Marius!» ropte oldingen. «Marius! Kjære, lille Marius.
Barnet mitt. Kjære, elskede sønnen min. Du åpner
øinene. Du ser på mig! Du lever! Takk!»
Og han falt i svime.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
