Östersjöns vågor, som glittra vid stupet, kyssa den älskade stranden så ömt. Men kommer seglande fram öfver djupet fiendens flotta, ej vågorna glömt konsten från åldriga urminnestiden; högt då det svallar, det mäktiga haf, och mellan skären står blodiga striden, där också fienden finner sin graf. Ofta jag tänker på hugstora minnen, minnen, som sätta mitt hjärta i brand, minnen, som eldar mitt blod, mina sinnen, minnen om bragder på haf och på land, minnen från vikingatiden i norden, minnen om kampen för frihet och bygd. Aldrig jag hört om ett land uppå jorden, rikt såsom Sverige på minnen och dygd. Ser jag ej ännn därute på vågen drakar, som rida den brusande sjö? Hör, hur det susar i tackel, i tågen! Seglen i solskenet glänsa som snö. Yiking i brynja med eld i sitt öga kommer, det forsar kring ektimrad bog. Seglet är hissadt till masttoppen höga, knakar det gör i hvarendaste fog.