Emigranten.

<poem>En sommardag från stormig våg gled skeppet in i stilla vatten. Man hurrade och svängde hatten, då man det nya landet såg. Det var en skara ifrån Norden, en kärnfrisk skara till att se, af Sveas söner voro de, och bättre folk finns ej på jorden. De hade lämnat hemmets härd och sina kära anförvanter; de voro alla emigranter, som skulle till den nya värld. Nu gingo de mot nya öden, som växlade af ondt och godt, ty så är hvarje män'"skas lott från vaggan ända in i döden. Att lyckan skulle blifva huld, att finna bergning, finna guld, på stormigt haf de vågat lifvet. Om det blef så, det är ej gifvet, ty lyckan går alltjämt på hjul, och många knappast få ett skjul. Dock är det godt att ingen, ingen kan förutse fördolda tingen, på förhand läsa ödets bok, ty då det ginge helt på tok.</poem>