Nu får man ta’ en dag i sänder och bara hålla jämna steg och vara nöjd på lifvets väg, hur det än sig i världen vänder. # # # Men skaran närmar sig allt mer. Nu torn och spiror klart man ser, man glömmer sina framtidstankar och stormig färd och kolsvart sky. På däcket blir det brådska, ty på redden båten kastat ankar. Hur godt att vara väl i hamn, bevarad ifrån böljans famn, och, fastän främlingar, man känner liksom man vore ibland vänner. Ja, fast man ej förstår ett ord af det, som talas nu ombord, man söker deras tecken tyda och gör som alla andra, lyda, ty så är emigrantens sed. Och i en pråm likt fraktgods bara man föres nu, men ingen fara, man tiger blott och följer med. Och sedan skiljs man från hvarandra, sin egen väg man då får vandra, att hvar och en må nå sin ort, och detta går båd’ väl och fort. Till nord och syd och långt i väster nu skickas dessa nya gäster, och mången lyckas efter hand uti sitt nya fosterland.