En illusion. Vid lampan satt, då aftonstjärnan bliinkte, en sångare allena i sin hydda, och liksom skuggor steg utur det flydda så månget minne fram. På ett han tänkte. Han såg ett hem vid insjöns stilla vatten, där höga björkar omkring stranden sluta sig.som en ram kring vattnets silfverruta, hvari de spegla sig i tysta natten. Där knäppte han på lutan många gånger vid hennes sida på en sval veranda och glömde flydda sorger, nöd och strid. I skymningsstunden ljödo deras sånger, och lyckliga de voro hos livarandra med hjärtan fyllda utaf hopp och frid. Och där i stilla kväll på insjöns vågor de satte ut med båten — o, så ofta! —-och rodde bort till ön, där blommor dofta, och sände till hvarandra tysta frågor.