Då täljde han sin långa lefnadssaga sin vinst, förlust på tidens haf, som larmar, och flickan grät däröfver i hans armar, då han för henne rörd beskref sin saga. Han kysste tårarna från hennes öga från kinden bort. — Hon delar ju hans smärta! Förstod hon månne, hvad han lidit har? Ack sångare, du anade väl föga, då flickan smugit in uti ditt hjärta, att kärleksguden ingen misskund har. Sen rodde de tillbaka öfver fjärden, och flickan satt i båten tyst och drömde, men sångaren, han hoppets bägar tömde oeh sjöng om kärlek, hopp oeh tro på färden. Fort sommarn gick vid insjöns fagra stränder, men aldrig glömmer han dess flydda stunder på sjö, i skog och uti friska lunder, hvart än . han ock i världen kosan vänder. Då var han lycklig. Fjärran var all smärta. Hos flickan han så gärna velat bida, om hon det önskat, evigheten lång. Men, ser du, flickan hade intet hjärta för honom, och han for från hennes sida. Hon älskade ej honom, blott hans — sång.