O, wundersehön ist Gottes Evde, TTnd werth, darauf vergniigt zu sein! Nu nalkas åter den sköna våren, ty solens kyssar ha drifvan smält. Nu glömd är vintern med hvita håren. I grönklädd skrud stå nu skog oeh fält. Nu träden knoppas, och blommor dofta, och tärnan hoppas, som förr så ofta. Ja, hela jorden i grönska står; en hvar sig gläder, ty det är vår. Nu är det vår, och från fjärran söder flyttfåglar hän emot norden dra’. De trifvas bäst, hvarest solen glöder och ej bland kyliga vindarna. Nu bo de bygga med funnen maka och äro trygga igen tillbaka i nordens skogar, där friden rår, ty bäst af alla är nordens vår.