Nu är det vår — se de gröna kullar! Hvad fröjd, hvad glädje i dal, på berg! I skogen valdthornet sakta lullar, oeh himlen strålar i klarblå färg. Och barnen dansa kring grönklädd tufva, hvarandra kransa med blommor ljufva, oeh lärkan högt sina drillar slår och prisar Skaparn, ty det är vår. Nu är det vår. Ack, hur skönt oeh soligt Se, viken krusas af vågor små, och seglen fyllas — hvad det är roligt att gunga fram uppå bölja blå! Och harpotoner mitt öra smeka, bland gröna zoner dess ekon leka. Men sången upp till Allfadern går, ty efter vinter det blifver vår. Nu är det vår. O, mitt hjärta trängtar och slår i bröstet så snabba slag; förhoppningsfullt det nu väntar, längtar. — Hvarefter, månne? — det vet nog jag! Ty kort är våren, fort sommarn slutar. Med snö i håren — vid grafven lutar man hvita hjässan oeh dör — men går in i en skönare, evig vår.