Lugn hvilar sjön i sommarsolens sken, ej minsta prassel hörs i djupa snåren. Men se, där borta kommer i allén en ensam flicka uti ungdomsåren. Hon nalkas strand, där böljan slumrar än, och riktar blicken öfver lugna viken, sin egen vackra bild hon ser i den och känner troligen sig ej besviken. Hon lyfter blicken emot höjden opp, där svanen sväfvar säll på hvita vingar. En trast hörs sjunga uti furans topp, i morgonstunden sången 1 jufligt klingar. Ocli solen blickar ned på mörkblå fjärd och strör sitt guld och sina purpurlågor. Och flickan glömmer bort en löjlig värld och längtar ut i svala insjövågor. På grönklädd tufva lägger hon sin dräkt, en klädning och en kjol. ett snöhvitt linne. Hvad ostörd frid i arla morgonväkt — du oskuldsfulla rena barnasinne 1 Försiktigt stiger hon i klarblå sjö, med ljusa lockar kring sitt höga änne, och solkysst vatten smeker fager mö och fröjdas öfver att få famna henne.