Det mulnar därute. I västerled så blodröd bland molnen går solen ned, och natten sitt skynke utbreder. Det suckar i parken bland gida blad, ty hösten är kommen till land och stad, och skuggorna sänka sig necler. Därborta i gränden i kylig natt det kommer en flicka, så blek och matt, så tunnklädd kring spensliga länder. Hon stannar vid gaslampans matta sken, ty kylan sig tränger till märg och ben, och gnuggar de stelfrusna händer. Så bister och hård är den kalla bris, och inne kring hjärtat är snö och is, så hjärtlös mot henne är världen. O, arma syster, hvi irrar clu så allena där ute i natten, då din moder dig väntar vid härden?