Vi döko som änder, vi suinmo i kapp och sökte hvarandra att taga. Och medan vi torkade, vindan ej slapp en enda att tälja en'saga. Se’n seglade vi på det svallande blå till holmen, därborta vid näset. Där dukades upp i en lummig berså, se’n sofvo vi middag i gräset. Om vintern vid Nybron på blankaste stål med fästmö vi åkte förtroligt. Men ofta vi hastade fram till vårt mål att taga. ett pris — tänk så roligt! Vi gjorde en korkskruf, vi åkte i arm, vi togo en vals och en polka. Och kinden då glödde, och pulsen var varm, men nöjet jag knappast kan tolka. Så hastade ungdomens dagar sin kos; från barndomskamraten gick färden. •Tag gick ut på sjön — ocli blef snart en matros, tog styrman — och for omkring världen. Men aldrig jag glömmer de lyckliga år hvart ödet mig ännu må taga. Och ofta till honom i tanken jag går, som en gång jag mötte vid Haga.