Ett dromackord. Ensam sitter jag på stranden, lutar hufvudet i handen, lyssnande till böljans sång. Tusen klara stjärnor blinka mildt åt enslingen och vinka honom ifrån jordens tvång. Då bli ögonlocken tunga, ty en vaggsång böljor sjunga; som ett tröttadt barn jag går sött till ro på kala hällen, drömmande i sommarkvällen. Kanske du min dröm förstår. Här min dröm: Till stranden nalkas, medan aftontimmen svalkas, tvänne uti stilla frid. Hon var lik en ros i våren, han en ek bland vilda snåren, pr öfvad re’n i lifvets strid.