Mildt som Frejas i det liöga, så var hennes klara öga, mörkt som natten hennes hår. Ja, hon var hans goda ängel, rosenknoppen på sin stängel uti lifvets sköna vår. Hör, då ljuder från det djupa, där de vilda vågor stupa, näckens dystra mollackord; ej hans djupa sorger sluta. Sörj du, gubbe, vid din luta i din vigda minnesgård! Tiden läker ej din smärta. Odin en gång från ditt hjärta tog den vänaste bland mör. Grymma öde, hemska saga! Där i djupet får du klaga, medan strängarna du rör. Freja nog från höjden skickar till dig sina milda blickar i den tysta skymningsstund. Här på djupet hai’polåten minns, då hon ej var begråten, med din brud i hafvets grund.