Men se, nattens konung träder fram ur bruten sky och breder ut sitt lätta silfverflor! Egirs döttrars lockar glimma skönt i nattens tysta timma, medan sorg i djupet bor. Och på stranden sitta båda jordens barn och tysta skåda månens vackra silfverskir, sitta där i ljufva drömmar, störas ej af hafvets strömmar ej af sval och mild zefyr. Skön var natten, ljuf minuten, och orubbliga besluten. — Minns det, som det hände nyss. Tvänne hjärtan smälte samman utaf helga gudaflamman i en lång, en evig kyss. Men i lifvets labyrinter släcktes lågan; det blef vinter, kallt, och ödsligt som en graf blef i hjärtat. Framtidsdrömmar ödets grymma hvirfvelströmmar sänkt i glömskans djupa haf.