Lidandets ängel. Jag ser henne ännu bland sjukdom och död, bland bleka och affärda dragen, att lindra de lidandes smärta och nöd hon gifver sin tjänst hela dagen. Fast sakta de ensliga timmarna gå, så nöjd och så lycklig hon synes ändå — vid sjukbädden ständigt upptagen. Så god som en ängel, så ljudlöst hon går och tänker på maklighet föga. Från aftärda kinden hon torkar en tår, såväl som från halfslocknadt öga. Hon fuktar de brännheta läpparna ömt, är vänlig mot alla, ej någon hon glömt; kraft får hon af Gud från det höga. Hon skyndar till slottet bland lyx och bland flärd, till armodets ringaste koja, hvar helst hon beliöfves i lidandets värld bland människomassor, som stoja i klagan och verop från morgon till kväll, till uslaste kyffe, till brottsling i cell, som döende är i sin boja.