För mig är det minnet det bästa jag äger, det käraste, ljufvaste. Mera det väger än allt, hvad som jorden mig än kunnat ge. Och därför jag trifves i minnenas gårdar; där doftar min blomma, där henne jag vårdar, tills en gång i himlen jag skall henne se. I himmelens trädgård, i eviga våren jag henne får möta; då glömmes nog tåren. Var stilla, mitt hjärta! Hvi klappar du så? Snart skuggorna flykta, och frigjorda anden skall svinga sig hem till den himmelska stranden, och då alla “hvarför” jag rätt skall förstå.