I skymningen. Rörd vid tanken på dagar flydda, satt jag ensam i löfrik lund, och så stilla kring dal och hydda stego skuggor i kvällens stund. Och vid tanken på svunna år föll på kinden så tyst en tår; ty lik skuggan är månget minne, då det stiger i kvällen fram. Rörd jag tänkte på dag som svunnit ; o, den var ju så kort, så kort! Lifvets timglas ju snart utrunit, och se’n måste man bort, långt bort. 0, då kände jag längtans brand, lyfte blicken till hemmets strand, där ej skuggorna mera skymma, då jag en gång har hunnit fram. Hvad är lifvet? En hemlig gåta, löst, ack, först i en annan värld? Tidens hittebarn, som får gråta, är jag själf. På en stormig färd är jag ute så långt från land; ännu syns ej den andra strand, och det börjar ju redan skymma. Skall jag månne väl hinna fram?