Den stod i den djupa skogen så lycklig i enslig dal. Den vuxit så tyst och trogen, där mossan var mjuk och sval. Och på dess vänliga grenar små fåglarna byggt sitt bo, och vildmarkens stolta renar därunder sökt skydd och ro. Men ofta i stilla kvällen, då sommarens måne spred sitt ljus öfver dystra fjällen och öfver den dunkla hed, den suckat så tungt af längtan, jag vet icke efter hvad. —• Hvem tolkat naturens trängtan, den sång, hvilken skogen kvad? Ty skogen har ock ett hjärta, som klappar och hoppfullt slår, och därför, trots sorg och smärta, den kommer, den ljufva vår. Den kommer med sol och grönska, med blommor och fågelsång, och se ’n — hvad vill mer du önska ? med sommarnatt, ljus och lång.