Men tyst! Se, bland furuträden, i aftonens stilla frid, det kominer på öde heden en ungmö så ljuf och blid. Hon stannar vid furan stilla och hviskar helt tyst ett namn, och sedan, — tyck icke illa! — hon sluter den i sin famn. Sitt lockiga hufvud böjer hon sedan intill dess bröst och sakta en hviskning höjer. Månn’ trädet väl hör dess röst? Det kanske förstår. Det nickar belåtet till flickan ned och mötes af varma blickar, sällsynta på ödslig hed. Om barken är hård och skrynklig, så mjukna den tycks ändå, och kinden blir varm och lycklig är flickan med ögon blå. Hon sätter sig ned och drömmer så trygg i den tysta skog. Förhoppningens kalk hon tömmer. — Men drömmen, den vet du nog.