Till Frithiof Peterson. Röl Gordirag. Bland gamla vänner ifrån flydda år en, bland de många, träder för mitt sinne, med blåa ögon och med nattsvart hår, med äkta masur uti stammen inne. Han var en sjömansgosse, han, som jag, och växte upp vid spegelklara fjärden. Till äfventyr han hade smått behag och flackade, som jag, kring hela världen. På Gottlands norra kust hans vagga stod; där blef han född, där började besvären, och vilda vågor pröfvade hans mod i stormig natt, långt ut bland lömska skären. Han var en sjöbuss utaf äkta skrot, en gladlynt själ, hvars hjärta stod i lågor, som visste hur att sköta hals och skot, men äfven svara uppå dagens frågor. Hur ofta hände ej, då i en hast sig vinden vändt och stormen tjöt på vågen, att med ett rifvet segel, bruten mast, vår Frithiof länsa fick för bara tågen.