Svanesång. Då sista strängen brustit har en gång och matta handen uppå harpan domnat, och sångmön, sjungit har sin sista sång, och som ett tröttadt barn jag fridfullt somnat, då skall du gråtande vid lägret stanna och stryka gråa locken från min panna. Min älskade, då skiljas du och jag, ty då ej längre klappar detta hjärta. Då skall du blicka ned på min drag och känna i din själ en gränslös smärta. Men jag skall ej, som i de flydda åren, dig trösta då — och ej bortkyssa tåren. Och någon sommardag så klar, så skön, då fågelsången hörs i morgonstunden, till grafven skall du gå och be en bön för vännen din, som slumrar där i lunden. Och friska blommor skall du honom skänka, och i ditt hjärta för dig själf då tänka: