“Här hvilar han från dagens möda, tvång, som blef så missförstådd, ja, af de flästa, som diktade så mången, mången sång men ägnade dock mig de allra bästa. Som skänkte mig sitt stora, varma hjärta och lifvet städse såg i färger bjärta. Här hvilar han. Om mången ej förstod, hans hjärtelag, jag därför ej vill klandra. Jag vet dock, jag, att han var öm och god; jag kände honom, jag, som inga andra. Men ack, nu först jag rätt förstår hans sinne; ja, städse skall han lefva i mitt minne! Då jag mot honom brutit någon gång, förlät han mig och alltid felen glömde. Och då han bröt mot mig, i tal och sång han biktade för mig, och själf sig dömde. Och liksom Mästar’n, som sig jämt förbarmar, så slöt jag syndaren i mina armar. Farväl, farväl, du som mig älskat ömt. Ja, sof i frid, min vän, i grafvens sköte! Du ser mig nu, och vet jag dig ej glömt och inom kort jag skyndar dig till möte. Och då, hvad fröjd! Då äro läkta såren, och Gud skall torka bort den sista tåren.”