Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Femte sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-i——
I
ut i solen, där sommarträdgårdarna lyste med
svarta och röda vinbär. Och hon log mot honom
alldeles som mamma. Hon liknade mamma. Hon
älskade honom. Äfven om natten drömde han
om henne, ibland smög han då också i blotta
linnet genom gången och in i pappas arbetsrum,
bara för att försäkra sig om, att ingen tagit henne,
och ofta förde han klockan till sitt öra och lät
den ringa ett par små underligt dallrande slag.
Dessa toner tyckte han sig också förnimma i
drömmen. De voro af en så egen art, så vackra
och sällsamt lockande.
Allt detta vågade likväl Gunnar icke tala
om för pappa, ty då blefve nog klockan och féen
låsta ned, emedan de ju ej finge taga Gunnars
intresse från läxan. Men mamma fick i förtroende
höra allt. Och då log mamma. Alldeles som
féen. “En ros blir alltid en doftande ros äfven
midt i det nyttigas potatis", sade mamma, för
ovanlighetens skull en smula elakt.
Gunnar hade älskat sin fader, och han gjorde
det ännu, men denna kärlek var nu blandad med
en stor ängslan för “den hårda näfven“ och den
oböjliga viljan. Fastän gossen ej knotade utan
villigt böjde sig och villigt genomstred långa och
ointressanta läxtimmar, reste sig likväl i hans
inre en känsla af trots mot allt detta, som faderns
merendels torra stämma predikade, och i hvilket
plikten alldeles dolde kärleken. Denna känsla
af trots, nästan omedveten, hölls ständigt till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
