Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Sjunde sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_
»1
65
väl hunnen till första kurvan, där första solstrim-
man föll, ropade käringen efter honom:
"Kom, får jag klappa lilla barnet! Nej, gå,
gå mot sitt kära pappersslott! När sista tuppen
galer in arbetets dag, försvinner det där slottet
i skyn och lämnar endast efter sig kall, grå dager.
Ynkliga slott!"
På detta, som Gunnar tydligt trodde sig
höra, hade mamma alltid haft ett finurligt och
djupt svar, men gossen hade så brådt nu, att
han ej gat minnas. Därför svarade han ännu en
gång med egna ord. Och däri visade han sig
vara sin mammas gosse.
"Ynkliga käring, du!" ropade han och vände
sig om. "Ynkliga käring! Fast slottet har nå’ra
sneda fönster och nå’ra sprickor här å där, så
ska’ du inte prata du! Du har aldri’ varit där
inne å sett, å du kommer aldri’ dit in, du! Du
får stå där nere vid dammen, å därifrån ser du
bara skorstenarna å ingenting annat, du. Ynkliga
käring, du!"
Käringen hade aldrig väntat att få ett sådant
svar. Hon blef också denna gång, efter hvad
Gunnar trodde sig se —
så slagen och förvirrad,
att hon blef stående med klappträet i högsta hugg
och kom sig icke för att slå till.
Nu gick Gunnar segrande ut i solen och
följde vägen ända upp till slottet. Först lade
han sig likväl på magen öfver ängens blommor
och drack med stora drag ur bäckens klargula
Hvita kyrkans by.
I
ffii fil
il
||
I
■
11
I
ii
5
uäg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
