Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Åttonde sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
72
Du vet — —
men nu, när de rägnar, så faller
kanske den kyrkan å klockan, å det skulle vara
mycke’, mycke’ tråkigt. Därför ber ja’ dej, ber
dej riktigt, riktigt — —
att du ville bevara den
kyrkan å inte låta den falla. Bevara silfverkloc-
kan, käre, gode Gud, å min fél Låt den inte
komma bort, aldrig komma bort, o! låt den inte!
— —
käre, gode Gud! Nu tror ja’ att du ska
hjälpa mej —
—
för du ä’ så stor å så god —
—
ja’ tror, att du ska’ hjälpa mej denne ende
gången. Bara denne ende gången! Amen!"
Efter denna bön kom ett stort lugn öfver
honom. Förtröstansfullt lade han sig till ro.
Han trodde sig känna Guds andes smekning.
Han log, han somnade med händerna knäppta.
Han drömde om en hvit kyrka. Den var
så stor, att himmelens
stjärnor kunde glida in i
koret. De lyste kring altaret. De lyste för
mörkret. De lyste och slocknade. Det blef så
mörkt, mörkt
blek morgon, sista hanegället.
I ett
språng var han borta vid fönstret och
kikade bakom
drömgardinen. Allt var
svept i
grått rägndis. Snön smalt och sjönk samman.
Han lät gardinen åter falla för och kastade en
nästan
hjälpsökande blick mot drömslottet. Hvad
det såg fult och klistradt ut i dag! Han skäm’
des inför mor Bitter och mäster Världsvis. Skug-
gan satt ful i pannan. Ett ryck i snöret, och
gardinen for bullrande upp kring sin stång. Borta
■11
I
—
Gunnar vaknade. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
