Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Tionde sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t
■SBHHHHR
88
med en blick mot traspojken, som satt hopkrupen
på veflådan, "därför har jag tändt båda lamporna.
Men hur kunde ni veta det? Ni är ju blind?"
“Jag hör och känner", sade den blinde och
tog ett tag om den andra pekfingern. “När man
varit blind i par och femtio år, så lär man sig
att se med öron och fingrar"; han skrattade hest
och slöt därunder finkänsligt sina döda ögon.
“Har ni varit blind, sedan ni var pojke?
Har allt varit mörkt för er sedan dess?"
’o
“Ja, herre målare! Atta år gammal blefjag
sjuk och förlorade synen."
“Kommer ni efter så lång tid i håg intryck
af ljus, färgef och bilder?"
"O, ja, käre herre, det är just det, jag är
så tacksam för. Jag ser allt och ser skarpare
än andra, därför att jag inte ser", (han skrattade
och slöt ögonen). "Allt kan jag se! Jag ser
solen, när det regnar."
"Paradoxal visdom", sade värden, "men ni
var ju barn, när ni blef blind. Ett barn på åtta
år ser allting i klaraste färger, det har inte lärt
sig att se
skuggan i ljuset. Tack vare ert goda
minne är ni lycklig. Jag kan —
fast jag är ung
—
inte minnas något från mitt åttonde år och
tiden därbakom. Jag minns bara, att det var en
himmel, ett nu förloradt paradis. Hade jag blifvit
blind vid åtta års ålder, skulle jag vara lycklig
nu. Då skulle jag än bedt en gammal, gammal
bön, som
jag glömt, men som började: Käre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
