Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Tionde sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
III
111
90
hvit hand, som sluter sig kring en liten bukett
snödroppar. Den döda ler, som lyser lifvets klara
sol mot henne. Är det våren? Kan inte vår-
ljuset forma ett sådant leende? Ler hon mot
solen eller mot gossen, som knäböjer vid den
hvita handen med snödropparna?.. . Och medan
solljuset strimmar, reser sig en ljusalf bakom den
döda och böjer sig skyddande i en vacker sky
mot gossen. Men vid den dödas fötter och strax
bakom pilten står en hög, mörk skuggestalt, som
afvärjande höjer den ena handen mot ljusalfven
för att med den andra täcka sina bländade
ögon. Ansiktet tycks lida och skratta på samma
gång. Men den döda ler himmelskt och out-
grundligt —
det himmelska är alltid outgrund-
ligt... Den döda är min mor! Det enda minne
jag har af min mor. Jag kan inte minnas henne
som lefvande, men jag minns henne som död.
Kanske därför, att allt det himmelskt sköna och
sublima i hennes väsen koncentrera sig till
detta leende in i döden,
skuggan, som höll handen för ögonen mot ljuset
och inte ville tro på ljuset, som lyste, blef
min vän för lifvet. Jag minns inte, hvad som
först öppnat min själ för den skuggan, men
den gången ljuset rann bort från min mors
bår, blef den skuggan min själ. —
var min första tafla, ni såg, mitt tidigaste och
första minne. Ni, som är blind, men seende,
kan ni säga, hvad som ligger bakom lifvet?"
—
Den mörka
b,
i
i
Det
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
