Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Fjortonde sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i
|
i
137
gled emot honom, och det fattade hans hand. Det
talade som en klar ton.
“Karyatid!" hviskade Gunnar sofvande, men
med halföppna ögon. “Karyatid! Välsignad du,
som lät ljuset segra öfver mörkret!"
Månstrimman gled och gled, den lyste öfver
hans panna. Karyatiden kysste hans panna.
“Karyatid!" fortsatte han med glans i det
halföppna ögat. “Du kysser bort min skugga.
Den skall snart försvinna. Välsignad du!“
Månstrimman gled och gled förbi.
“Hvart går du?“ frågade Gunnar.
“Följ mig!“ svarade karyatiden.
Han följde henne i drömmen. De sväfvade
ut i varmt solljus. Hon ledde honom mjukt vid
handen.
“I dag är det pingst", sade hon.
Rakt mot den hvita kyrkan sväfvade de.
“Låt oss bli här ute i solen!" sade han.
“Följ mig!" sade hon endast.
In genom den öppna kyrkporten sväfvade
de, uppför torntrappan, högt, högt. Nu voro de
på klockvinden.
Här var mörkt, men gyllene ljusknippen
bröto sig in härs och tvärs genom hål och sprin-
gor. I midten hängde klockornas tunga skålar.
“Slå upp sydportarna!
“
sade karyatiden.
Han lyfte bommarna af och slog upp por-
tarna på vid gafvel.
Därute i det bländande ljuset bredde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
