Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Silfverklockan - Fjortonde sceneriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
nade de himlen öppen. Klart lyste stjärnorna
och talade om mörkret: de mörka tomrummen
äro de döda —
sade de’ —
som endast vänta på
nya stjärnors ljus för att åter ingå i lifvet. Fråga
ej, hvar vägen är, öfverallt lysa stjärnorna. Vägen
går mot ljuset. Äfven i mörkret går den mot
ljuset, ledd af sferernas toner.
Där kom den store Pan med sin älskarinna,
den till flöjt förvandlade Syrinx. Medan han
spelade, blef flöjten till en liten ringklocka af
silfver med Syrinx bild. Pan jublade och lät
den klinga —
då reste sig ett härligt land med
skogar och hvita kyrkor. Det riktigt klang i
luften —
men strax ändrade den nyckfulla
drömmen gestalt, och sjönk så till ro.
Det var natt, och månljuset rann in genom
drömgardinen,
Harald Vide —
prästen, gammal och med
isiga hårtestar kring sitt långa träansikte kom
sakta in i rummet och ända bort till bädden.
Gunnar sof djupt och godt. Silfverklockan blänkte
i hans hand på täcket.
Lugnad och med förundran tecknad i ögo-
nens
rynkor, tassade prästen sin väg.
Månstrimman gled och gled. Nu lyste den
mot hvita kyrkans tafla, och snart föll den öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
