Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Håkan Magnusson i Norge, drottning Margareta, som
var dotter af konung Valdemar Atterdaga i Danmark
och derföre jämväl fått ärfva detta rike. At henne
erbjödo de Sveriges krona, och, sedan hon besegrat
Albrekt och befriat Sverige från tyskarnes välde, tänkte
hon på att för all framtid förena de tre nordiska rikena
under en konung. Hon genomdref derföre, att en
hennes frände Erik af Pommern blef vald till konung, och
vid hans kröning stiftade hon i Kalmar den förut om*
nämda så kallade Kalmar-unionen. Den förening, som
sålunda åstadkoms mellan de tre rikena var dock
endast en yttre, och kunde ej medföra någon välsignelse,
då folken ej hyste vänliga och välvilliga tänkesätt emot
hvarandra, och verklig likställighet ej rådde mellan
länderna. Drottning Margareta hade fört regeringen med
sällspord kraft och klokhet och förstått att böja
stormännen under sin vilja, men under Erik af Pommern
skaffade de sig åter fria händer att göra som de tyckte.
Konungen höll sig undan från Sverige och vistades
under större delen af sin regering mest i Danmarks
huf-vudstad, Köpenhamn, hvaremot han bortgaf nästan alla
slott och fästen i Sverige åt utländingar, hvilka ej hade
något hjärta för folkets nöd, utan uppträdde såsom de
argaste förtryckare. En bland de värste af desse
fogdar var dansken Jösse Eriksson, som innehade Vester ås
slott med större delen af Vestmanland och Dalarne.
Till sitt yttre hade han ett höfviskt skick och var till
och med angelägen om att synas from, så att han
visade sig frikostig mot kyrkor och kloster. Detta
hindrade honom dock icke att »upphänga bönder i rök och
spänna kvinnor för hölass.» Men Dalamännen voro ej
benägne att på längden tåla fogdens öfvermod och
hårdhet. De vände sig till konungen med bön om hjälp.
Härvid fördes deras talan af den ädle bergsmannen
Engelbrekt Engelbrektsson, *) hvars namn städse skall
vara kärt för svenske män.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
