18 Överord. Det var inte alls för mycket sagt att kalla Tilda Lövberg »vacker som en dag och glad som en solstråle». Utan all gensägelse var hon den fridfulla småstadens vackraste flicka. Och hon gick knappt sin väg fram, hon dansade; hon talade icke — hon sjöng. Enda barnet till den välbärgade garvare Lövberg, såsom hon var, hade hon också förskonats från sådant, som breder tyngd över sinnet redan i ungdomsdagar. I dag hade hon dessutom särskild anledning att vara glad. Hon fyllde aderton år, hade fått en hel del födelsedagspresenter och gratulationer och dessutom föräldrarnes tillåtelse att inbjuda sina vänner till en liten fest. Fattades bara, att det blev vackert väder så att de kunde hålla till ute i trädgården. Och vackert väder blev det! Tilda hade dukat kaffebord ute i bersån och stod just och betraktade sitt verk, då lätta steg hördes. »Kommer jag först?» utbrast Axel Sörman med sin vanliga hurtighet, i det han räckte sin hand åt Tilda. »Goddag och lycka till många så här lyckliga födelsedagar!» »Tack!» svarade hon, i det hon med en gest bjöd honom att sitta ner. Det var något visst dämpat, förläget över dem båda.... Det var han, som å sitt gratulationskort skrivit: