Ack, vore jag elt bi, Så visst som du cn blomnia är. 19 Och folk sade icke blott, att de unga hade äktenskapstycke utan också, att de, var å sin sida, hade insett det. Efter hand kommo alla de inbjudne. Och sedan kaffet druckits, framsattes punsch. Axels panna rynkades, men det var ju bara han och Gustav Blom, som voro absolutister. Tilda fyllde glasen, som Axel i hast räknade. Del var isläget åt både Gustav och honom. Man klingade och drack och satte ner glasen igen. Då märkte Tilda att Axels och Gustavs glas voro orörda. Axel hade blivit absolutist av hänförelse för saken, Gustav efter trägen övertalning av vänner, som insågo, att hans benägenhet för ett »glatt liv» skulle urarta till en förtärande passion. »Varför dricka ni inte?» frågade Tilda med en blick på de båda unge männen. »Det vet du nog», svarade Axel. »Men det är min födelsedag», sade Tilda med en viss skärpa i rösten. »Ja, än sedan!» svarade Axel kallt. »Det är oartigt och ovänligt att då inte dricka min skål». »Såå», skrattade Axel. »Kan jag inte vara artig och vänlig utan att smutsa mina läppar med gift, omtöckna min hjärna och bryta ett heligt löfte, då avstår jag från alt vara det. Du skämtar, förstår jag, men låtom oss inte fortsätta skämtet». »Nej», utbrast Tilda och sprang upp med en häftig rodnad på sina kinder. »Jag fordrar, att ni smaka punschen. Annars anser jag er icke som mina vänner. Det är skräp till karlar, som inte kunna la sig ett glas». Också Axel resle sig upp, och hans läppar darrade. »Du är lycklig, Tilda, om du inte dyrt får umgälla sådana där enfaldiga överord. En sak är nu din fordran på dina vänner, att de skola begagna en kropps- och själsförstörande dryck, vars verkningar