Omedveten självironi. I långa raden av skåltal ett enda blott återstår, det traditionella för kvinnan, som nu utav stapeln går. Och talarn betonar, hur egei, att man åt en åldring har det uppdrag givit, som alltid de yngre krafternas var. Men, säger han, kanske tänker man här i laget som så, att kvinnan, som allting annat, de gamle dock bäst förslå. Bestyrkande livligt del rälta i sådana resonemang, om sina erfarenheter han håller en lång harang. Och så är han inne på frågan om hennes rättighetskrav. Han städse allt gladare känt sig, ju mer man åt henne gav.