32 Och jag har riktigt svårt att övertyga henne om, att det är allvar. Hon pekar på en av de många inskriptionerna A väggen: Süssig der Wein, Wie wohl thut dass (vinet sött, hur gott det gör) och säger med ett förtrollande skälmaktigt leende: »Å, vad ni är dum!» Jag kan förslå, all man faller, när Backus frestar så. En härlig, blomstrande flicka i ljus klänning med tindrande blå ögon och glänsande rödblont hår, över vilken aftonsolen gjuter sitt veka guld, bjuder ädelt, skummande vin, bjuder levnadslust, bjuder rosig glömska av dagens smågnabb. Jag kan förstå, säger jag, hur man kan falla, när Backus kommer så där i adelsdräkt. Men jag föll inte. Ty jag hade för många, många år sedan givit mitt ord, ett trofast nordmannaord, åt Plikten, som salt där hemma i svarta sorgekläder och grät över alt tusen sinom tusen hängåvo sig åt det avskyvärda massdrickandet av vinets vrångbild, brännvinet, i alla dess olika färgblandningar — At Plikten, som grät harmens och föraktets tårar över de -.bildade», vilka voro så andligen tomma och råa, att de kunde finna en fröjd i det simpla, smutsiga ruset. Allt detta sade jag henne, där vi sutto ensamma i den gamla vinstugan medan skymningen började falla. Iion såg på mig, som hade jag berättat henne en osannolik, vidrig saga. »Jag har aldrig vetat, att något dylikt kunde finnas — förlåt mig!» tycktes hon vilja säga. Och hon gick bort med något fuktigt i de vackra ögonen____