Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eftersommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
jag trodde pà min Axel., och det ha varken han eller
jag ångrat».
»Vad har ni då gjort för att hålla honom kvar i
nykterheten?»
»Inte ett smul. Jag har bara haft så trevligt jag
kunnat hemma och varit så trevlig jag kunnat själv
— och så har jag alltid visat, huru mycket jag håller
av honom».
Tideström försjönk i tankar. Han hade aldrig haft
ett verkligt hem. En enda gång i sitt på sann glädje så
fattiga liv hade han drömt om att få grunda sig ett
sådant. Då hade även för honom framtiden skimrat
så ljus och löftesrik.
Han tog sig för pannan. Han kunde ej förstå
varifrån alla dessa underliga tankar kommo. De hade
ju varit fjärran ifrån honom så länge.
Om han skulle?... Nej, han var för gammal alt
bygga luftslott! Och, för övrigt, var finna någon, som
kunde bli för honom vad hans ungdomsdröm var? Ty
var han gick, såg han hennes stora, allvarliga ögon
fästa på sig. När han tog flaskan tycktes de vilja
säga ett varnande och förebrående: »Varför kan du
ej låta bli det där?»
Men han hade slagit bort det. »Glömskans häger
över ruset vilar». Han erkände inför sig själv, att
ban var en stackare.
Den gamle skogvaktaren hade någon gång antytt
för honom, alt Elin ännu levde och var fri. Men han
talade däremot ej om, huru mycket det smärtade
henne att ha blivit förgäten av den, som hon trott på mer
än alla andra. Han visste lika litet som Elin själv,
att gamle patronen behållit alla de till henne av
Konstantin skrivna breven.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
