Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eftersommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Nu först ägnade han någon uppmärksamhet åt sin
andra reskamrat, som han förut icke kommit att
observera — deis av intresselöshet, dels för samtalets
och dels för sina egna tankars skull.
Hon tycktes gå och söka någon som hon väntat.
Konstantin, som hade sitt ekipage emot sig, märkte
detta. Han gick fram till henne och bjöd henne att
åka med honom, om hon hade samma väg.
Ja, det hade hon.
Han märkte, att hennes hand darrade, då han hjälpte
henne upp i vagnen.
En vansinnig tanke flög som en blixt genom hans
huvud.
»Elin!» utbrast han.
Det var hon — hon, som, det fick han veta nu, följt
hans livs skiftningar allt sedan de skildes.
Övermannad av sitt hjärta hade hon kommit från det fjärran
landet för att vid det ställe, varifrån han nu kom, få
se honom, som av fadern för henne skildrats som
förlorad. Konstantin hade nyss rest från anstalten, då
hon kom dit. Hon hade farit mot hemmet och nu
sammanträffat med honom. Genast hade hon känt
igen honom.
Han satt där med hennes händer i sina, under det
hon med tårar i de vackra ögonen berättade allt detta.
Han var icke längre den eländige drinkaren. Han var
den unge kraftige mannen, mot vilken en värld av
förhoppningar log.
Han kände nu fullt och helt, att mot livets många
frestelser finns, för ung som gammal, intet bättre värn
än ett gott, kärleksrikl hem.
Snön föll i tunga flockar, himlen var mulen och allt
syntes så dystert och dött. Men icke sågo de det.
Omkring dem var det strålande sommar. Den hade
kommit något sent, men var därför icke mindre full
av solljus, blomsterdoft och fågelsång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
