144 Hemma. Ett fattigt, ett värnlöst barn jag var, som kastats ut ibland flärden. Jag hade varken mor eller far och intet huld uti världen. Men jag, jag var icke ledsen ändå, en vän jag hade att länka på. Jag vet ej en enda timme än hur långt jag vill gå tillbaka, då icke min fagra hjärtevän i lekarne var min maka. Så stolt ej ens nu jag vara kan som då, när jag heta fick »min main. Så for jag fjärran — som mången ann', se'n jag svurit dvra eder som evig tro åt henne. Där vann jag guld och rykte och heder. Men »svenska snillet» så vitt berömt, snart hade sin barndomsvän förglömt. Med lagrar och guld till fosterjord jag styrde framdeles färden. En gäst jag blev vid de rikes bord — jag var »en man uti världen». Jag vänner i massa hade nu, med grevar, baroner var jag »du». Men dock — jag kunde det ej förstå; fast allt borde glatt mitt hjärta, jag kände mig icke lycklig ändå,